Nästan ett helt års internmedicin

Hej på er!

Jag har nu läst nästan hela första året av den kliniska delen av utbildningen. Jämfört med preklin är det ganska stor skillnad när det gäller inlärningen och strukturen, både på gott och ont. Upplägget är ju som sagt helt annorlunda; först några veckor föreläsningar och teori, och sedan några veckor praktik, och så några veckor teori osv osv. Jag har lärt mig sjukt mycket sedan i somras, och har sett sjukt många olika avdelningar.

 Det är väl egentligen den stora nackdelen (för mig). Eftersom vi ska hinna se så mycket som möjligt är vi bara en vecka på varje avdelning. Det gör att varje praktikvecka är "första veckan på jobbet", och mycket energi går åt till att lära sig avdelningens rutiner, lista ut när och var en ska vara, lära känna handledaren, hitta personaltoaletten, etc. Väldigt energikrävande om en råkar vara en sådan som är lite långsam på att ställa om, och som behöver mycket struktur i tillvaron (jag). Har du otur hamnar du med en handledare som inte visste att du skulle vara där, och som egentligen önskar att du inte var det. Efter tre veckors praktik känns föreläsningar och seminarier som en välbehövlig andningspaus, helt enkelt.

Med det sagt gör den kliniska biten att själva inlärningen blir mycket lättare. Under klin behöver du aldrig ifrågasätta vad du ska ha för nytta av det du lär dig, för du lär dig av riktiga patienter med riktiga sjukdomar. Det är också jätteroligt att få arbeta mer praktiskt, och med det som du faktiskt utbildar dig till. Det finns ganska stora möjligheter att påverka sin praktik, och om en tar lite egna initiativ går det att få göra väldigt mycket. Jag personligen har mycket lättare för att fokusera på något om det faktiskt kräver att jag är aktiv, så för mig passar det väldigt bra när större delen av lärandet kommer från görande (skriva journalanteckningar, diskutera labvärden, ta en blodgas...) istället för från en bok.

Några tips för att överleva preklin: 

• Tänk inte att du ska hinna plugga särskilt mycket under praktiken; det orkar en liksom inte.

• Byt handledare tidigt i veckan om du märker att den du ska gå med är dålig/oengagerad. Du gör båda en tjänst, och förutsatt att just ditt lärosäte inte är väldigt annorlunda jämfört med mitt så spelar det inte någon roll specifikt vilken läkare du går med.

• Ta egna initiativ, men tänk på att ingen orkar vara en perfekt och aktiv läkarstudent hela tiden! Att ha praktik är på vissa sätt som att ha ett heltidsjobb, men du lär dig också konstant nya saker, måste själv ta ansvar för att aktivera dig, ta egna initiativ, hitta din plats i gruppen, lista ut vad det var handledare egentligen ville att du skulle göra, samtidigt som du vill prestera så bra som möjligt. Ta hand om dig.

• Om det inte finns något att göra på läkarsidan går det alltid att hänga på en sjuksköterska! Fråga först, såklart, men de flesta är väldigt snälla, och visar gärna praktiska moment som venprov eller pvk-sättning om de har tid. Under min placering på kardiologen hängde jag lite med sjuksköterskorna som hanterade bokningarna på mottagningen; så när det sedan dök upp en patient med ett flimmer som skulle elkonverteras letade de rätt på mig och mina kursare på avdelningen så att vi skulle få vara med.

Det känns verkligen jättebra att vara färdig med internmedicinkursen, och ännu bättre att ha passerat 50%-strecket! (Borde vara typ 52.3% läkare nu.)

Nu väntar fem veckor studentvald kurs innan det är dags för sommar och jobb!

/My

Om studieteknik

Varning för långt inlägg!

Eftersom jag har fått ett par frågor om min studieteknik tänkte jag försöka sammanfatta lite hur den har sett ut hittills. Just studieteknik är ju lite svårt att generalisera, för vad som fungerar och är genomförbart kommer ju att variera enormt mellan olika personer, så ni får ha i åtanke att det här är det som har fungerat för mig. Värt att nämna är också att jag ju inte alls visste hur en pluggar när jag började, så allt nedan är sådant jag kommit fram till via trial and error. Ha i åtanke att de här tipsen kanske är bäst lämpade för preklin, eftersom klin innebär en annan sorts lärande.

Strukturen runt omkring

För mig och många andra med ADHD (eller andra npf) är det väldigt svårt att upprätthålla en struktur "internt". Dålig tidsuppfattning och bristande exekutiva funktioner gör att det är väldigt lätt att till exempel glömma att äta, gå och lägga sig för sent, eller skjuta upp allt plugg till sista minuten. Lösningen för mig har varit att skapa den strukturen externt genom rutiner. Ju färre beslut jag måste fatta, desto större är chansen att något faktiskt blir gjort. Att kunna alla inlärningsknep i hela världen hjälper ju inte om du aldrig faktiskt sätter dig ner och  pluggar. Målet är att göra tröskeln så låg som bara möjligt.

• Fasta tider för sömn. Jag har ett alarm i telefonen som ringer som en påminnelse om att det är dags att förbereda sig för att gå och lägga sig.

• En bestämd rutin för när och var du pluggar. Jag insåg snabbt att jag inte fick något gjort hemma, så jag valde helt enkelt att behandla mina studier som vilket heltidsjobb som helst och vara på campus 9-17. Beroende på när jag har föreläsningar går jag alltså och sätter mig i universitetsbiblioteket för att plugga innan och/eller efteråt. Genom att göra det kan jag dessutom hålla helgerna pluggfria när det inte var tentaperiod. Om det är svårt att fokusera med andra människor runt omkring finns ofta resursrum eller liknande som en kan få tillgång till om en har en funktionsnedsättning, eller grupprum att boka.

• En kalender. I pappersform eller i datorn/telefonen beroende på vad du föredrar. Jag tycker om att ha en traditionell papperskalender. I den ritar jag in mitt schema, egen pluggtid, skriver in bokade möten etc. Med olika färger och "blockschema" (tänk som i grundskolan, med en ruta för varje lektion) blir det lättare att få en överblick över ens tid.

• Goda förutsättningar under själva pluggandet. Jag har haft väldigt mycket nytta av pomodorometoden. Enkelt förklarat är det ett system där du arbetar intensivt i 25 minuter, tar 5 minuter rast, arbetar i 25 min etc etc, med en lite längre rast efter fyra arbetspass. Det gör det mycket lättare att faktiskt hålla fokus när en arbetar. För att hålla reda på det har jag använt en gratisapp som heter Focus Keeper. Jag brukar också ha svårt att skärma av omvärlden när jag pluggar, så jag använder också en app med vitt brus som heter SimplyNoise. Focus Keeper har ett tickande klockljud som går att stänga av, men i kombination med det vita bruset tycker i alla fall jag att tickandet hjälper en att hålla fokus.

Ett extratips för alla som är närsynta och använder glasögon: Testa att ta av er glasögonen när ni pluggar eller skriver tentor! Jag finner det mycket lättare att stänga ute omvärlden om den är suddig.


Inlärning

Min faktiska studieteknik har varierat ganska mycket under mina snart tre år på läkarprogrammet, jag har testat att anteckna på utskrivna powerpoints, på surfplatta, på papper osv osv. Med tiden har jag dock utarbetat metoder som fungerar för mig:

• Jag går generellt på alla föreläsningar; för även om jag zonar ut så ger det mig ändå en bättre uppfattning om vad det är jag behöver lära mig och på vilken nivå. Även om jag inte lär mig allt föreläsaren säger på en gång kan jag ända skapa en överblick och en struktur att stoppa in kunskaperna i när jag väl får dem.

• Jag antecknar på papper, med fokus på rubriker och kategorier, och lämnar utrymme kvar på pappret. När jag sedan efter föreläsningen sitter och pluggar själv använder jag en annan (gärna färgglad) penna och skriver till sådant jag inte hann anteckna, sådant jag minns att föreläsaren sade, eller sådant jag läser i kurslitteraturen för att fylla i luckor. På så sätt går jag igenom mina anteckningar på ett mer aktivt vis än att bara läsa igenom dem, jag slipper stressa över att få med allt under föreläsningen, och det blir ett bra stegvis lärande: först överblick och struktur, och sedan detaljer. Det innebär att jag faktiskt tvingar mig själv att träna på att plocka fram föreläsningen ur minnet. Det fungerar såklart bäst om en går igenom anteckningarna ganska snart efter föreläsningen;  helst samma dag.

• Jag använder också olika studieteknik för olika ämnen. Anatomi är för mig mer visuellt, så där valde jag att rita strukturerna jag skulle lära mig, färgkodat med olika färger för olika muskler etc. För tex biokemiska reaktioner ritade jag så gott jag kunde, rättade med facit, ritade igen efter en stund, osv tills det satt. 

• Hitta en pluggkompis. Går inte det, så hitta något villigt offer. Förklara det du ska lära dig för personen. Då tvingar du dig själv att strukturera din kunskap, och märker ganska snabbt var det finns luckor. 

• Använd tekniken till din fördel! Finns massor med flashcards och liknande online.

Tentaplugg

I den bästa av världar ska ju all faktisk inlärning vara färdig här, men ofta blir det ju inte riktigt så.

• I början av instuderingstiden brukar jag titta igenom mina gamla anteckningar lite kort. Dels för att påminna mig om innehållet, och dels för att få överblicken och strukturen. Ofta går det att se rätt tydligt vilka delar som är viktiga baserat på hur mycket en har antecknat. 

• Gör gamla tentor! Strukturerat. Jag brukar börja min tentapluggsperiod med att titta på en relativt ny tenta (förutsatt att det finns några stycken), men spara de allra senaste. Sedan svarar jag på alla frågor så gott jag kan, utan krav på att det ska gå bra, och rättar med facit. Då kan jag direkt se vilka delar jag inte kan ordentligt, och skriver ner de i en punktlista. Efter det går jag igenom det jag inte kunde, skriver egna sammanfattningar tex. Gör samma sak med nästa tenta, och repeterar då om de saker jag skrev ned från den första tentan. Osv. 

• Jag brukar spara den/de två senaste tentan/orna till dagen innan, så att jag kan göra dem för att få ett hum om hur det kommer att gå.

Jag är imponerad om ni har orkat läsa er hela vägen ner hit! Det finns som sagt lika många olika studietekniker som det finns studenter, men det här är sådant som jag har använt mig av. Om ni har några frågor kring någon punkt är det bara att lämna en kommentar! 

/My

Om stöd för studenter med funktionsnedsättningar

Jag fick för några dagar sedan ett mail med en fråga om vilket pedagogiskt stöd jag har fått från mitt universitet. Det är något som jag har planerat att skriva om tidigare, och eftersom jag misstänker att det är flera som är intresserade passar jag på att svara på frågan även här på bloggen!

Till att börja med: alla universitet och nästan alla högskolor har samordnare för studenter med funktionshinder. Deras uppdrag går ut på att hjälpa studenter få rätt sorts stöd och hjälpa till med kontakter med lärare och liknande. I min erfarenhet är de generellt väldigt tillmötesgående, och väl medvetna om att stödbehovet är mycket individuellt.

När jag började visste jag inte riktigt vilken sorts hjälp jag skulle behöva, så samordnaren på mitt universitet skrev ett väldigt generöst intyg så att jag skulle kunna testa mig fram. Men det som jag har har rätt till är:

• Anteckningshjälp på alla föreläsningar (alltså en annan student som mot ersättning antecknar åt en)

• Förlängd skrivtid på tentor, och möjlighet att sitta i en mindre sal

• All kurslitteratur som ljudböcker via MTM

• Gratis utskrifter (bra om en tex vill anteckna på powerpointsen)

• Förlängd lånetid på biblioteksböcker

• Möjlighet att boka bibliotekets resursrum, ett separat rum för studenter med funktionsnedsättningar (fantastiskt att kunna sitta i ett helt eget rum och plugga i lugn och ro!)

Jag har personligen använt mig mycket av framför allt resursrummet och utskrifterna. Jag tycker om att ha dokument och så i fysisk form, och behöver lugn och ro för att kunna fokusera. Vissa av stödformerna har jag inte testat; jag använder antecknandet som ett sätt att hålla fokus, så jag har inte utnyttjat anteckningshjälpen, och tentorna har fungerat bra även utan anpassningar.

Jag har en vän som också pluggar med ADHD, och hen tycker å andra sidan att det är jättebra att kunna lyssna på kurslitteraturen samtidigt som hen gör något annat. Hen har också valt att skriva sina tentor i en separat sal med förlängd skrivtid för att ha färre distraktioner och tid att "hitta tillbaka" om hen tappar fokus.

Kort sagt: Det finns ganska mycket olika sorters hjälp att få, och stödet kan anpassas efter vad just du behöver.

Givetvis kan det variera beroende på skola vilket stöd som finns att få, men generellt är det bra att komma ihåg att du och skolan ju faktiskt arbetar tillsammans för att du ska kunna klara utbildningen!

Som avslutning vill jag tacka K för hennes fråga; och om det är någon annan som har en fråga (eller många) så får ni jättegärna skriva ett meddelande eller en kommentar, så lovar jag att göra mitt bästa för att svara!

/My

Sjuksköterskor vet (nästan) allt

Jag överlevde preklintentan! Trots att det dök upp något ännu viktigare än tentan (Tro det eller ej! Riktigt dåliga och rätt akuta nyheter, tyvärr, men ingen som har dött eller så) som gjorde att jag i princip inte lyckades plugga alls de sista 3-4 dagarna, kändes det ändå som att det gick helt okej. Efter vad som kändes som oändligt många veckor (men som kanske egentligen var 2 eller 3) fick jag i alla fall bekräftat att jag hade blivit godkänd!

I och med det som hände precis innan tentan hade jag faktiskt känt mig okej med att bli underkänd och få skriva omtenta, men det är enormt skönt att slippa. Jag hade ju haft ångest över preklintentan sedan innan jag ens bestämde mig för att läsa till läkare, men nu när den är avklarad känns den så långt borta att jag nästan glömmer bort att jag har skrivit den ibland.

Nu i sommar jobbar jag som undersköterska på en avdelning på ett större sjukhus. De flesta sjukhus vill att en ska ha läst minst fem terminer innan en får jobb som undersköterska, men i och med viss tidigare arbetslivserfarenhet inom vården och mycket serviceerfarenhet valde jag ändå att chansa på att fyra terminer skulle räcka. Jag sökte alla undersköterskejobb jag kunde hitta på min ort, och det var bara en avdelning av 10-15 som hörde av sig om en intervju. Lyckligtvis räckte det!

Jag tror aldrig att jag har känt att jag har kunnat så lite som jag gjorde första veckan när jag började. Det finns så många saker som inte går att läsa sig till i en bok, och jag har lärt mig enormt mycket under de veckor jag har jobbat. Bara att få mer insikt i hur en vårdavdelning faktiskt är strukturerad har varit jätteintressant. Med lite ödmjukhet kommer en långt, och trots att de har sjukt mycket att göra och oftast är jättestressade så har nästan alla sjuksköterskor jag har jobbat med ändå tagit sig tid att förklara saker för mig när de märker att jag är nyfiken.

Eftersom patienterna på avdelningen ofta är multisjuka så får jag dessutom chansen att repetera allt från EKG till syra-basstatus till leversvikt till venprovtagning. Jag har också sett en del exempel både på hur en kan bete sig som läkare för att samarbetet mellan professionerna ska fungera bra....och på hur en kanske inte ska bete sig.

Det viktigaste att komma ihåg om en vill jobba som uska är dock att hålla fokus på omvårdnaden. Du är i första hand där för att arbeta, för att hjälpa patienter med sin hygien, ta vitalparametrar, vara en resurs för din sjuksköterska, etc. Att dessutom få chansen att lära sig sådant som är relevant för sin utbildning är en bonus. Jag vet att det finns avdelningar som är tveksamma till att anställa läkarstudenter som uskor för att de varit med om att studenter har betett sig som just studenter och inte som undersköterskor. Ta alla chanser du får att lära dig saker, absolut, men inte på bekostnad av arbetet.

På det stora hela har jag faktiskt tyckt att omvårdnadsarbetet i sig har varit väldigt roligt och givande, och jag är övertygad om att det är nyttigt att ha fått se vården ur det perspektivet som blivande läkare.    Om jag blir lite stöddig om några år när jag är färdig läkare får jag jobba en sommar som uska som påminnelse.  (Note to future self: Var inte så jävla dryg!) 
Och om jag någonsin känner mig vilsen och förvirrad på en avdelning som underläkare så vet jag vilka jag ska fråga:
Erfarna sjuksköterskor och undersköterskor vet nämligen nästan allt.

//My

(Jag lovar att inlägget om studieteknik är på g, jag har ett utkast som väntar på att slutföras och allt!)

Lever fortfarande!

(AKA: Bäst på uppdateringar...)

Jag har föga oväntat varit förfärligt dålig på att skriva något här sedan utbildningen drog igång på riktigt. En uppdatering:

Ja, jag går fortfarande kvar på läkarprogrammet! 
Jag blir färdig med termin 4 om ett par veckor; först ska jag bara överleva den mytomspunna preklintentan. Att försöka repetera två års kunskap på två veckor känns ibland oöverstigligt, men jag har återfått mycket av mitt självförtroende när det gäller pluggandet, så jag har faktiskt mindre ångest inför tentan nu än när jag började på läkarprogrammet.
 Det känns som att allt har gått så himla fort, och precis som många säger tycker jag att det bara har blivit mer och mer intressant ju längre jag har kommit!

Jag har klarat alla mina tentor!
(Med reservation för vi inte har fått resultaten från den senaste)
Eftersom jag liksom kraschade på min förra utbildning kändes det jätteviktigt att klara tentan termin 1. Nu har jag lyckats nå en punkt där jag känner mig trygg i att jag kommer att klara mig igenom utbildningen, och då skulle en missad tenta inte längre kännas som en katastrof, även om det är fantastiskt skönt att slippa omtentor.

Jag har hittat en medicinering som fungerar!
Sedan mer än ett år tillbaka tar jag 2 gånger 20mg Ritalin per dag. (Modifierad frisättning/kapsel, en på morgonen och en vid lunch). Alla svarar ju olika på medicin, men jag är jättenöjd med att ha hittat något som funkar för mig! Sedan jag bytte till Ritalin har jag inte behövt höja dosen en enda gång, och nu har jag i princip inga biverkningar alls längre.

Jag kan inte lova något när det gäller uppdateringsfrekvensen här framöver, men jag ska ändra inställningarna så att jag får mail när någon kommenterar, och lovar att hålla bättre koll på bloggens mailadress. En stor del av poängen med den här bloggen är ju att visa att det faktiskt går att läsa till läkare med ADHD, så jag blev verkligen jätteglad när jag såg att det fanns folk som hade hittat hit!

//My

Andel av läkarprogrammet avklarad: 35.45% !

PS: Någon efterfrågade ett inlägg om min studieteknik, så jag ska försöka skriva ihop något så snart jag kan!

På nya äventyr!

Det har hänt en hel del sedan jag skrev mitt senaste inlägg för nästan en månad sedan, kan en minst sagt säga.

Dels blev min psykiatriker sjuk (igen), och min läkartid sköts därför upp till i början av oktober (tiden mellan att jag bad om att få boka en tid och att jag fick träffa läkaren hade då alltså blivit nästan 2 månader). Nu hade jag tur, och det dök upp ett återbud i slutet av september, men det handlar ändå om 6 veckors väntetid på att få träffa läkaren och höja dosen, vilket minst sagt har varit rätt frustrerande.

Men den största förändringen sedan sist är ändå att terminen har börjat. Nu är det liksom på riktigt. Hittills har tempot varit ganska lågt, med mycket introduktion till programmet och första kursen och så, men nu börjar det faktiskt kännas som att allvaret har börjat.

Eftersom jag vet hur jag ska göra för att studierna inte ska fungera har jag bestämt mig för att prova att göra på ett annat sätt den här gången. Jag har insett att jag har väldigt svårt att få någonting gjort hemma (chockerande, eller hur?), så planen är att vara i skolan mellan 9 och 17 oavsett om jag har föreläsningar och annat under den tiden.
 Det finns verkligen mycket bättre förutsättningar för att plugga i skolan här än det gjorde där jag gick förut. Dels finns det faktiskt bra utrymmen för att göra det, och dels finns det ingen sektionslokal där en lätt hamnar och plötsligt inser att flera timmar har gått utan att en har fått något gjort. Hittills funkar det bra, men vi har som sagt precis börjat med det första "riktiga" avsnittet, så det ska bli intressant att se hur det fungerar framöver.

Det känns fortfarande rätt overkligt att jag är läkarstudent. Eftersom jag inte direkt har sett det som ett alternativ tidigare har jag inte riktigt hunnit vänja mig vid tanken ännu, och eftersom studierna knappt har börjat är det också svårt att säga om jag kommer att trivas. Det enda jag vet är att jag ser fram emot att lära mig saker för första gången nu sedan jag gick ut gymnasiet, och att jag ibland fylls av vad som närmast skulle beskrivas som ett rus när jag kommer att tänka på att jag faktiskt kommer kunna hjälpa människor om några år.

Nästa gång hade jag tänkt prata lite om hur det har gått med att få pedagogiskt stöd och så. Kanske blir det en ny medicineringsuppdatering innan dess också.

/My

Andel av läkarprogrammet avklarad: 1,36 %

Medicinering, Uppdatering 2

(a.k.a "Fungerar jag optimalt nu?")

"Känns det här som din optimala dos?", frågade sköterskan när jag var på blodtryckskontroll efter att ha fått min dos ökad till 36 mg.

 "Ehhh...", svarade jag, lika vältalig som vanligt.

Jag är inte helt säker på hur hon tänkte att jag skulle kunna veta det. Är det meningen att jag ska ta mina tabletter på morgonen, för att en halvtimme senare känna hur hjärnan slås på med ett pling, och glatt utbrista "Nu känner jag mig optimal!" ? För i sådana fall har inte det hänt ännu, tyvärr.

Jag fick min dos höjd för ungefär två veckor sedan, och tar sedan dess 36 mg Concerta om dagen. Jag vet fortfarande inte om jag märker några stora skillnader egentligen. Det har blivit lite lättare att komma igång med saker istället för att skjuta upp dem, men dels är skillnaden liten, och dels är det svårt att säga hur det kommer fungera när terminen börjar och det faktiskt krävs mer av mig.

 Precis som när jag började med 18 mg kände jag av lite biverkningar första två-tre dagarna (huvudvärk och upprörd mage typ), men sedan dess ingenting förutom en aning nedsatt aptit. Just aptiten är inte direkt ett problem för mig, med tanke på att jag vanligtvis är hungrig i princip hela tiden. Det är nog snarare så att jag äter normala mängder nu!

Jag var som sagt på kontroll för en vecka sedan, vilket på det stora hela var en rätt frustrerande upplevelse. Blodtrycket, vikten, och pulsen såg bra ut, men sköterskan var missnöjd med hur jag svarar (eller snarare inte svarar) på medicinen. 36 mg är så vitt jag har kunnat läsa mig till fortfarande en låg dos för vuxna, men hon hävdade bestämt att jag borde känna av tydliga effekter vid det här laget.
(Hörde mig för med en bekant som arbetar inom psykiatrin, och enligt hen är det snarare så att det är vid 54 mg som en brukar börja få ordentlig effekt, även om det såklart är väldigt individuellt).

Trots att allt såg bra ut och att jag inte har några allvarliga biverkningar ville sköterskan inte höja dosen förrän jag träffat psykiatrikern igen. Väldigt frustrerande med tanke på att den första lediga tiden som fanns är om två veckor. Jag hade ju hoppats på att hitta en bra dos innan terminen börjar, men nu verkar det inte bli så. Återkommer givetvis med en ny uppdatering när det finns något att berätta om.

Ber om ursäkt för att det var så länge sedan jag skrev något, förresten!
/My