Allt som är fel med sjukvården, och allt som går att ställa till rätta

Okej, kanske inte exakt allt; men det finns ganska många saker som gör mig arg när det gäller den svenska sjukvården. Till exempel att kvinnors smärta och besvär inte tas på lika stort allvar, att vi får vänta längre på akuten, och att "kvinnosjukdomar" värderas lägre. Att tvåkönsnormen och heteronormen lever och frodas, att transpersoner felkönas, och att personer som är utlandsfödda och lågutbildade dör i högre utsträckning av behandlingsbara sjukdomar än svenskfödda och högutbildade.

Det finns en hel del att vara arg på, helt enkelt.

En del har jag också upplevt själv; läkare som förutsätter att min partner är man (och har en penis), eller barnmorskan som inte tog mig på allvar när jag berättade om biverkningarna jag fick av mina minipiller. En läkare som jag träffade under utredningen ställde sig mycket tveksam till att jag skulle kunna ha ADHD baserat på mitt kön och mina gymnasiebetyg, och konstaterade att "man blir ju lite orolig när en ung tjej som du kommer hit och tror att du har ADHD" (vilket också visar på en skrämmande mängd okunskap med tanke på att hen arbetade på en psykiatrisk specialistmottagning).

Tidigare har jag känt mig rätt begränsad i vad jag faktiskt kan göra åt de här sakerna, utöver att rösta därefter och uttrycka mina åsikter högt och tydligt när jag får chansen. Men häromdagen insåg jag att jag ju faktiskt kommer att kunna påverka konkret och direkt om några år (om än på liten skala). Som läkare kommer jag att kunna göra mitt bästa för att vara medveten i mitt eget patientbemötande; fråga om pronomen, aldrig göra antaganden när det gäller kön eller sexualitet, se till att verkligen ta kvinnors symptom på allvar, och förespråka ökad medvetenhet och utbildning på arbetsplatsen.

Det är klart att jag inser att det är begränsat vad en enda läkare kan åstadkomma, och mycket styrs på politisk nivå; men jag hoppas ändå på att kunna bidra till en förändring som gör att vi kommer lite närmare en sjukvård där alla patienter har samma förutsättningar och kan få den hjälp de behöver.

Det är ju ändå det som är poängen med att vara läkare.

/My

Medicinering, Uppdatering 1

Nu har jag ätit Concerta 18 mg/dag i mer än en vecka, och kan inte säga att jag känner någon direkt skillnad. Inte oväntat egentligen, med tanke på att 18 mg är en väldigt låg dos, och hela poängen är att börja lågt och långsamt trappa upp tills jag hittar en dos som passar. Fördelen är väl kanske att jag inte har några egentliga biverkningar heller. Lite huvudvärk och muntorrhet de första två-tre dagarna, men inte mer än så.

Började läsa lite i förväg i en anatomibok som jag fått låna av en vän idag; dels för att bekanta mig lite med materialet (det var ett tag sedan gymnasiebiologin, minst sagt), och dels för att testa om medicinen har någon effekt. Än så länge har jag inte märkt av något, men sedan är det kanske inte optimala pluggförhållanden på jobbet heller.*

Jag hoppas verkligen att jag ska hinna hitta en dos som fungerar åtminstone någorlunda innan terminen börjar, men allt går ju lite långsamt nu under sommaren eftersom alla verkar vilja ha semester. (Mycket underligt, det där...)

Planen är att jag ska börja med en högre dos om ett par veckor. Återkommer med en ny medicineringsuppdatering då!

/My

*(Oroa er inte; jag gör faktiskt mitt jobb också. Det råkar bara vara så att det ibland blir längre perioder när det inte finns något alls att göra.)

Älskade semestertider. Not.

Jag var väldigt duktig och mailade samordnaren för stöd till studenter med funktionshinder för att boka in ett möte samma dag som jag fick första antagningsbeskedet. Till svar fick jag ett automatiserat meddelande om att hen var på semester och skulle komma tillbaka i slutet av augusti. Det är lite svårt att "boka in ett möte innan kursen börjar", vilket de vill att en ska göra, om inte samordnaren är på jobbet innan kursen börjar.

Det ska däremot bli väldigt intressant att se vilket stöd som finns och som kan passa mig. Eftersom jag fick diagnosen för bara ett par månader sedan har jag ju aldrig haft tillgång till något sådant under mina tidigare högskolestudier. En anpassning som jag har läst ska finnas är möjligheten att skriva tentor i ett eget rum. Det tror jag skulle kunna göra jättestor skillnad för mig. Att sitta i en tentamenssal och försöka fokusera i flera timmar tillsammans med över hundra andra elever som låter och distraherar är ju knappast en optimal miljö för någon med koncentrationssvårigheter.

/My

Kort om ADHD

ADHD är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som tros orsakas av problem med signalsubstanser i hjärnan; främst dopamin och noradrenalin (finns ett par olika hypoteser vad gäller orsaken).

Namnet är ett samlingsnamn för tre diagnoser som alla har samma fysiologiska orsak, men som tar sig olika uttryck, till exempel:

ADHD - ouppmärksam form: distraherad, glömsk, svårigheter att organisera + planera, (aka ADD)

ADHD - hyperaktiv/impulsiv form: rastlöshet, impulsivitet, avbryter, pratar "överdrivet" mycket

ADHD - kombinerad form: precis som det låter är detta en kombination av de två ovannämnda

För att få en av diagnoserna krävs att en uppfyller ett bestämt antal av diagnoskriterierna för en av de två kategorierna, eller för kombinerad form båda. Diagnoskriterierna finns här (på engelska).

En behöver alltså inte uppfylla alla diagnoskriterierna för en viss diagnos, vilket innebär att en person till exempel kan ha den hyperaktiva/impulsiva formen utan att prata mycket eller liknande. Det är också vanligt att en person med den ouppmärksamma eller den hyperaktiva/impulsiva formen uppfyller ett eller flera kriterier för den form hen inte har.

För att få diagnosen ADHD krävs även att problemen funnits sedan barndomen, och att de orsakar betydande besvär i flera delar av ens liv (t.ex. i skolan och i relationer).

Flickor och kvinnor får generellt diagnosen senare än pojkar (om de får den alls), vilket orsakar mycket lidande. Det beror mycket på könsroller och stereotyper om vad ADHD faktiskt innebär. När en pratar om ADHD tänker sig nog de flesta en stökig kille längst bak i klassrummet som aldrig sitter stilla; och även om de såklart finns så är det en väldigt begränsad bild.

Det råder delade meningar om huruvida det går att "växa ifrån" ADHD, men oavsett om det är möjligt eller ej kan symptomen ofta innebära mindre besvär med åldern i och med att en utvecklar strategier för att hantera dem.

Det finns flera alternativ för att förenkla livet med ADHD; till exempel medicinering, terapi, anpassningar i skola eller på arbetsplatsen, eller en arbetsterapeut som ordnar hjälpmedel för att skapa struktur och planera.

/My

Välkommen till min blogg!

Jag är en ung kvinna som nyligen fått diagnosen ADHD och som påbörjar mina läkarstudier i höst. Jag bestämde mig för att starta den här bloggen efter att jag förgäves försökt hitta bloggar om att vara läkarstudent eller läkare med ADHD. Tänkte försöka skriva en del generellt om studierna, ADHD, och hur de fungerar tillsammans. Kanske en del om högskolestudier med ADHD i allmänhet också.
Vi får se om jag lyckas komma ihåg att uppdatera regelbundet!

/My