Jag är en ung kvinna som nyligen fått diagnosen ADHD och som påbörjar mina läkarstudier i höst. Jag bestämde mig för att starta den här bloggen efter att jag förgäves försökt hitta bloggar om att vara läkarstudent eller läkare med ADHD. Tänkte försöka skriva en del generellt om studierna, ADHD, och hur de fungerar tillsammans. Kanske en del om högskolestudier med ADHD i allmänhet också.
Vi får se om jag lyckas komma ihåg att uppdatera regelbundet!
/My
Hej My!
SvaraRaderaJag snubblade över din blogg och tycker att det är spännande att läsa de uppdateringar som du gjort.
Jag kan intyga att det går att bli läkare när man har ADHD, även om jag rekommenderar att man gör det som diagnosticerad och med adekvat behandling och stöd.
Själv kämpade jag mig igenom nästan hela läkarprogrammet utan diagnos eller medicin. När jag blev pappa och skulle skriva projektarbete samtidigt, havererade min tillvaro till slut då inga av mina omedvetet påkomna kompensatoriska strategier längre kunde användas. Men det gick till slut, efter mycket ångest, några omtentor och mot slutet med stöd av Concerta.
Jag minns fortfarande den första föreläsningsdagen jag var på efter att jag börjat med medicin. Jag var helt överväldigad av attt kunna vara på en föreläsning och hålla fokus. Jag grät faktiskt när jag gick hem den dagen, dels av glädjen av att ha fått uppleva en föreläsningsdag med en fokuserad närvaro, men dels även av sorg och vrede över all ångest, och självförbråelse tidigare misslyckanden lett till, men även en förlustkänsla över vad jag hade kunnat uppnå med rätt stöd tidigare i livet.
Jag hade ju ändå nästan lyckats ta mig igenom läkarprogrammet med obehandlad ADHD - vad hade jag kunnat uppnå (med mycket mindre ångest) om jag tidigare i mitt liv hade fått hjälp att fungera bättre enligt samhällets nerotypiska krav?
Fortsätt gärna att uppdatera då och då, jag kommer titta in och följa dina framsteg. Men förebrå dig inte om det dröjer några månader mellan inläggen. Studierna och en fungerande vardag kommer så klart först.
Sist vill jag bara påpeka hur modig jag tycker att du är. Själv orkar jag inte ännu vara helt öppen med min diagnos; jag är för rädd att om jag missar något så kommer det att skyllas på diagnosen. Kanske kommer jag kunna gå vidare även från den rädslan en dag.
Lycka till med studierna
Hej! Ledsen att det har tagit ett tag för mig att svara (minst sagt)! Tack för en fantastisk kommentar och för att du delar med dig av dina upplevelser!
RaderaJag känner verkligen igen mig i mycket av det du skriver. Jag fick ju som sagt min diagnos precis innan jag började på läkarprogrammet, men just den där känslan av "tänk om" är så väldigt bekant. Om jag hade fått min diagnos tidigare, hur mycket ångest hade jag då sluppit? Hade jag haft en förklaring hade jag kanske inte behövt se mig själv som "lat" under hela grundskolan och gymnasiet. Kanske hade jag kunnat skaffa mig bättre strategier för att hantera mina problem? Jag är knappast en person som tror på högre makter; men ibland när jag fastnar i sådana där tankar brukar jag tänka att jag fick ADHDn för att jämna ut lite så att det inte skulle bli så orättvist för alla andra. Vi med ADHD var helt enkelt så bra att världen var tvungen att nerfa oss lite...
Just det där med öppenheten är ju definitivt lite knepigt på flera sätt. Dels oron kring att göra misstag som du nämner. Risken finns ju alltid att mindre välvilliga tolkar ens misstag som bevis för att personer med ADHD är olämpliga som läkare. Som läkarstudent särskilt blir ju också medicineringen en lite känslig fråga. Med tanke på rådande diskussionsklimat angående ev överdiagnosticering/övermedicinering samt det faktum att ett fåtal studenter köper centralstimulantia som prestationshöjande är jag själv lite orolig för att folk ska tänka att jag har "skaffat" min diagnos för att kunna ritalindopa mig.
Jag är själv öppen med min diagnos med familj, vänner, och en del bekanta och kursare. Men jag brukar vara rätt försiktig tills jag känner mig säker på att personen kommer att acceptera det och att deras uppfattning om mig redan är etablerad, liksom. Har hittills inte berättat för någon lärare eller handledare, eftersom jag inte vill att deras bedömning av min prestation ska påverkas av det.
Det känns också mycket lättare och mindre läskigt att vara öppen med min diagnos ju längre jag kommer i utbildningen. Delvis handlar det såklart om att mitt eget studiesjälvförtroende var väldigt skört i början, och delvis handlar det nog om att jag börjar känna att jag har bevisat att jag hör hemma här nu.
Jag kämpar fortfarande med att våga vara öppen med det, för det känns också som att det kan göra skillnad för andra i samma sits. Jag har en släkting som arbetar inom psykiatrin, och precis när jag höll på med utredningen berättade hen att det på hennes arbetsplats jobbade en överläkare som är helt öppen med sin diagnos. En respekterad överläkare inom psykiatrin. Med ADHD! Det betydde jättemycket för mig att få höra det; dels för att det var bevis på att det faktiskt går, och dels för att det visade att en kan vara öppen med sin diagnos och fortfarande bli accepterad och respekterad för sin kompetens.
Vi kämpar vidare, helt enkelt!
/My