torsdag 30 juli 2015

Allt som är fel med sjukvården, och allt som går att ställa till rätta

Okej, kanske inte exakt allt; men det finns ganska många saker som gör mig arg när det gäller den svenska sjukvården. Till exempel att kvinnors smärta och besvär inte tas på lika stort allvar, att vi får vänta längre på akuten, och att "kvinnosjukdomar" värderas lägre. Att tvåkönsnormen och heteronormen lever och frodas, att transpersoner felkönas, och att personer som är utlandsfödda och lågutbildade dör i högre utsträckning av behandlingsbara sjukdomar än svenskfödda och högutbildade.
Det finns en hel del att vara arg på, helt enkelt.

En del har jag också upplevt själv; läkare som förutsätter att min partner är man (och har en penis), eller barnmorskan som inte tog mig på allvar när jag berättade om biverkningarna jag fick av mina minipiller. En läkare som jag träffade under utredningen ställde sig mycket tveksam till att jag skulle kunna ha ADHD baserat på mitt kön och mina gymnasiebetyg, och konstaterade att "man blir ju lite orolig när en ung tjej som du kommer hit och tror att du har ADHD" (vilket också visar på en skrämmande mängd okunskap med tanke på att hen arbetade på en psykiatrisk specialistmottagning).

Tidigare har jag känt mig rätt begränsad i vad jag faktiskt kan göra åt de här sakerna, utöver att rösta därefter och uttrycka mina åsikter högt och tydligt när jag får chansen. Men häromdagen insåg jag att jag ju faktiskt kommer att kunna påverka konkret och direkt om några år (om än på liten skala). Som läkare kommer jag att kunna göra mitt bästa för att vara medveten i mitt eget patientbemötande; fråga om pronomen, aldrig göra antaganden när det gäller kön eller sexualitet, se till att verkligen ta kvinnors symptom på allvar, och förespråka ökad medvetenhet och utbildning på arbetsplatsen.

Det är klart att jag inser att det är begränsat vad en enda läkare kan åstadkomma, och mycket styrs på politisk nivå; men jag hoppas ändå på att kunna bidra till en förändring som gör att vi kommer lite närmare en sjukvård där alla patienter har samma förutsättningar och kan få den hjälp de behöver.

Det är ju ändå det som är poängen med att vara läkare.

/My

2 kommentarer:

  1. Hej My! Jag fick syn på din blogg tack vare dess titel och blev genast väldigt exalterad då jag själv är en ung kvinna med ADHD och som fortfarande kämpar med förarbetet till läkarprogrammet (läsa till de kurser jag inte läste på gymnasiet, genom komvux), men icke desto mindre har för avsikt att till slut ta mig igenom läkarlinjen. Dessvärre har jag inte en enda "mentor", förebild eller ens kännedom om en specifik person som har ADHD som läser till eller är läkare.

    Jag har ännu bara hunnit läsa ditt första och just detta väldigt inspirerande inlägg, men jag hoppas att det finns fler och att du fortfarande bloggar för av det väldigt lilla jag läst har det ändå varit väldigt träffade!
    Ha en fin dag!
    /Malin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Malin! Ledsen för sent svar!
      Det värmer verkligen att höra att min blogg kanske kan hjälpa någon. Jag började ju skriva just för att jag själv inte hittade några bra förebilder när jag skulle börja på läkarprogrammet. Hör gärna av dig om du har några specifika frågor om att studera med ADHD och läkarstudier generellt!
      Lycka till med studierna! /My

      Radera