På nya äventyr!

Det har hänt en hel del sedan jag skrev mitt senaste inlägg för nästan en månad sedan, kan en minst sagt säga.

Dels blev min psykiatriker sjuk (igen), och min läkartid sköts därför upp till i början av oktober (tiden mellan att jag bad om att få boka en tid och att jag fick träffa läkaren hade då alltså blivit nästan 2 månader). Nu hade jag tur, och det dök upp ett återbud i slutet av september, men det handlar ändå om 6 veckors väntetid på att få träffa läkaren och höja dosen, vilket minst sagt har varit rätt frustrerande.

Men den största förändringen sedan sist är ändå att terminen har börjat. Nu är det liksom på riktigt. Hittills har tempot varit ganska lågt, med mycket introduktion till programmet och första kursen och så, men nu börjar det faktiskt kännas som att allvaret har börjat.

Eftersom jag vet hur jag ska göra för att studierna inte ska fungera har jag bestämt mig för att prova att göra på ett annat sätt den här gången. Jag har insett att jag har väldigt svårt att få någonting gjort hemma (chockerande, eller hur?), så planen är att vara i skolan mellan 9 och 17 oavsett om jag har föreläsningar och annat under den tiden.
 Det finns verkligen mycket bättre förutsättningar för att plugga i skolan här än det gjorde där jag gick förut. Dels finns det faktiskt bra utrymmen för att göra det, och dels finns det ingen sektionslokal där en lätt hamnar och plötsligt inser att flera timmar har gått utan att en har fått något gjort. Hittills funkar det bra, men vi har som sagt precis börjat med det första "riktiga" avsnittet, så det ska bli intressant att se hur det fungerar framöver.

Det känns fortfarande rätt overkligt att jag är läkarstudent. Eftersom jag inte direkt har sett det som ett alternativ tidigare har jag inte riktigt hunnit vänja mig vid tanken ännu, och eftersom studierna knappt har börjat är det också svårt att säga om jag kommer att trivas. Det enda jag vet är att jag ser fram emot att lära mig saker för första gången nu sedan jag gick ut gymnasiet, och att jag ibland fylls av vad som närmast skulle beskrivas som ett rus när jag kommer att tänka på att jag faktiskt kommer kunna hjälpa människor om några år.

Nästa gång hade jag tänkt prata lite om hur det har gått med att få pedagogiskt stöd och så. Kanske blir det en ny medicineringsuppdatering innan dess också.

/My

Andel av läkarprogrammet avklarad: 1,36 %

Medicinering, Uppdatering 2

(a.k.a "Fungerar jag optimalt nu?")

"Känns det här som din optimala dos?", frågade sköterskan när jag var på blodtryckskontroll efter att ha fått min dos ökad till 36 mg.

 "Ehhh...", svarade jag, lika vältalig som vanligt.

Jag är inte helt säker på hur hon tänkte att jag skulle kunna veta det. Är det meningen att jag ska ta mina tabletter på morgonen, för att en halvtimme senare känna hur hjärnan slås på med ett pling, och glatt utbrista "Nu känner jag mig optimal!" ? För i sådana fall har inte det hänt ännu, tyvärr.

Jag fick min dos höjd för ungefär två veckor sedan, och tar sedan dess 36 mg Concerta om dagen. Jag vet fortfarande inte om jag märker några stora skillnader egentligen. Det har blivit lite lättare att komma igång med saker istället för att skjuta upp dem, men dels är skillnaden liten, och dels är det svårt att säga hur det kommer fungera när terminen börjar och det faktiskt krävs mer av mig.

 Precis som när jag började med 18 mg kände jag av lite biverkningar första två-tre dagarna (huvudvärk och upprörd mage typ), men sedan dess ingenting förutom en aning nedsatt aptit. Just aptiten är inte direkt ett problem för mig, med tanke på att jag vanligtvis är hungrig i princip hela tiden. Det är nog snarare så att jag äter normala mängder nu!

Jag var som sagt på kontroll för en vecka sedan, vilket på det stora hela var en rätt frustrerande upplevelse. Blodtrycket, vikten, och pulsen såg bra ut, men sköterskan var missnöjd med hur jag svarar (eller snarare inte svarar) på medicinen. 36 mg är så vitt jag har kunnat läsa mig till fortfarande en låg dos för vuxna, men hon hävdade bestämt att jag borde känna av tydliga effekter vid det här laget.
(Hörde mig för med en bekant som arbetar inom psykiatrin, och enligt hen är det snarare så att det är vid 54 mg som en brukar börja få ordentlig effekt, även om det såklart är väldigt individuellt).

Trots att allt såg bra ut och att jag inte har några allvarliga biverkningar ville sköterskan inte höja dosen förrän jag träffat psykiatrikern igen. Väldigt frustrerande med tanke på att den första lediga tiden som fanns är om två veckor. Jag hade ju hoppats på att hitta en bra dos innan terminen börjar, men nu verkar det inte bli så. Återkommer givetvis med en ny uppdatering när det finns något att berätta om.

Ber om ursäkt för att det var så länge sedan jag skrev något, förresten!
/My

Allt som är fel med sjukvården, och allt som går att ställa till rätta

Okej, kanske inte exakt allt; men det finns ganska många saker som gör mig arg när det gäller den svenska sjukvården. Till exempel att kvinnors smärta och besvär inte tas på lika stort allvar, att vi får vänta längre på akuten, och att "kvinnosjukdomar" värderas lägre. Att tvåkönsnormen och heteronormen lever och frodas, att transpersoner felkönas, och att personer som är utlandsfödda och lågutbildade dör i högre utsträckning av behandlingsbara sjukdomar än svenskfödda och högutbildade.

Det finns en hel del att vara arg på, helt enkelt.

En del har jag också upplevt själv; läkare som förutsätter att min partner är man (och har en penis), eller barnmorskan som inte tog mig på allvar när jag berättade om biverkningarna jag fick av mina minipiller. En läkare som jag träffade under utredningen ställde sig mycket tveksam till att jag skulle kunna ha ADHD baserat på mitt kön och mina gymnasiebetyg, och konstaterade att "man blir ju lite orolig när en ung tjej som du kommer hit och tror att du har ADHD" (vilket också visar på en skrämmande mängd okunskap med tanke på att hen arbetade på en psykiatrisk specialistmottagning).

Tidigare har jag känt mig rätt begränsad i vad jag faktiskt kan göra åt de här sakerna, utöver att rösta därefter och uttrycka mina åsikter högt och tydligt när jag får chansen. Men häromdagen insåg jag att jag ju faktiskt kommer att kunna påverka konkret och direkt om några år (om än på liten skala). Som läkare kommer jag att kunna göra mitt bästa för att vara medveten i mitt eget patientbemötande; fråga om pronomen, aldrig göra antaganden när det gäller kön eller sexualitet, se till att verkligen ta kvinnors symptom på allvar, och förespråka ökad medvetenhet och utbildning på arbetsplatsen.

Det är klart att jag inser att det är begränsat vad en enda läkare kan åstadkomma, och mycket styrs på politisk nivå; men jag hoppas ändå på att kunna bidra till en förändring som gör att vi kommer lite närmare en sjukvård där alla patienter har samma förutsättningar och kan få den hjälp de behöver.

Det är ju ändå det som är poängen med att vara läkare.

/My

Medicinering, Uppdatering 1

Nu har jag ätit Concerta 18 mg/dag i mer än en vecka, och kan inte säga att jag känner någon direkt skillnad. Inte oväntat egentligen, med tanke på att 18 mg är en väldigt låg dos, och hela poängen är att börja lågt och långsamt trappa upp tills jag hittar en dos som passar. Fördelen är väl kanske att jag inte har några egentliga biverkningar heller. Lite huvudvärk och muntorrhet de första två-tre dagarna, men inte mer än så.

Började läsa lite i förväg i en anatomibok som jag fått låna av en vän idag; dels för att bekanta mig lite med materialet (det var ett tag sedan gymnasiebiologin, minst sagt), och dels för att testa om medicinen har någon effekt. Än så länge har jag inte märkt av något, men sedan är det kanske inte optimala pluggförhållanden på jobbet heller.*

Jag hoppas verkligen att jag ska hinna hitta en dos som fungerar åtminstone någorlunda innan terminen börjar, men allt går ju lite långsamt nu under sommaren eftersom alla verkar vilja ha semester. (Mycket underligt, det där...)

Planen är att jag ska börja med en högre dos om ett par veckor. Återkommer med en ny medicineringsuppdatering då!

/My

*(Oroa er inte; jag gör faktiskt mitt jobb också. Det råkar bara vara så att det ibland blir längre perioder när det inte finns något alls att göra.)

Älskade semestertider. Not.

Jag var väldigt duktig och mailade samordnaren för stöd till studenter med funktionshinder för att boka in ett möte samma dag som jag fick första antagningsbeskedet. Till svar fick jag ett automatiserat meddelande om att hen var på semester och skulle komma tillbaka i slutet av augusti. Det är lite svårt att "boka in ett möte innan kursen börjar", vilket de vill att en ska göra, om inte samordnaren är på jobbet innan kursen börjar.

Det ska däremot bli väldigt intressant att se vilket stöd som finns och som kan passa mig. Eftersom jag fick diagnosen för bara ett par månader sedan har jag ju aldrig haft tillgång till något sådant under mina tidigare högskolestudier. En anpassning som jag har läst ska finnas är möjligheten att skriva tentor i ett eget rum. Det tror jag skulle kunna göra jättestor skillnad för mig. Att sitta i en tentamenssal och försöka fokusera i flera timmar tillsammans med över hundra andra elever som låter och distraherar är ju knappast en optimal miljö för någon med koncentrationssvårigheter.

/My

Kort om ADHD

ADHD är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som tros orsakas av problem med signalsubstanser i hjärnan; främst dopamin och noradrenalin (finns ett par olika hypoteser vad gäller orsaken).

Namnet är ett samlingsnamn för tre diagnoser som alla har samma fysiologiska orsak, men som tar sig olika uttryck, till exempel:

ADHD - ouppmärksam form: distraherad, glömsk, svårigheter att organisera + planera, (aka ADD)

ADHD - hyperaktiv/impulsiv form: rastlöshet, impulsivitet, avbryter, pratar "överdrivet" mycket

ADHD - kombinerad form: precis som det låter är detta en kombination av de två ovannämnda

För att få en av diagnoserna krävs att en uppfyller ett bestämt antal av diagnoskriterierna för en av de två kategorierna, eller för kombinerad form båda. Diagnoskriterierna finns här (på engelska).

En behöver alltså inte uppfylla alla diagnoskriterierna för en viss diagnos, vilket innebär att en person till exempel kan ha den hyperaktiva/impulsiva formen utan att prata mycket eller liknande. Det är också vanligt att en person med den ouppmärksamma eller den hyperaktiva/impulsiva formen uppfyller ett eller flera kriterier för den form hen inte har.

För att få diagnosen ADHD krävs även att problemen funnits sedan barndomen, och att de orsakar betydande besvär i flera delar av ens liv (t.ex. i skolan och i relationer).

Flickor och kvinnor får generellt diagnosen senare än pojkar (om de får den alls), vilket orsakar mycket lidande. Det beror mycket på könsroller och stereotyper om vad ADHD faktiskt innebär. När en pratar om ADHD tänker sig nog de flesta en stökig kille längst bak i klassrummet som aldrig sitter stilla; och även om de såklart finns så är det en väldigt begränsad bild.

Det råder delade meningar om huruvida det går att "växa ifrån" ADHD, men oavsett om det är möjligt eller ej kan symptomen ofta innebära mindre besvär med åldern i och med att en utvecklar strategier för att hantera dem.

Det finns flera alternativ för att förenkla livet med ADHD; till exempel medicinering, terapi, anpassningar i skola eller på arbetsplatsen, eller en arbetsterapeut som ordnar hjälpmedel för att skapa struktur och planera.

/My

Välkommen till min blogg!

Jag är en ung kvinna som nyligen fått diagnosen ADHD och som påbörjar mina läkarstudier i höst. Jag bestämde mig för att starta den här bloggen efter att jag förgäves försökt hitta bloggar om att vara läkarstudent eller läkare med ADHD. Tänkte försöka skriva en del generellt om studierna, ADHD, och hur de fungerar tillsammans. Kanske en del om högskolestudier med ADHD i allmänhet också.
Vi får se om jag lyckas komma ihåg att uppdatera regelbundet!

/My